Naiv...?

Jag har en tro, en tro på att kärleken finns och att man kan leva tillsammans livet ut. Kanske är jag naiv som vill tro på det och ärligt talat så händer lite för mycket skit omkring mig nu för att styrka min tro. Men som den obotliga romantiker jag får krypa till korset och erkänna att jag är så väljer jag ändå att tro på kärleken. Visst kräver det jobb och kommunikation men jag vill tro att den finns... Kalla mig blåögd och naiv men jag väljer att tro för jag vill falla handlös i ett underbart mörker.

Kraften inom oss alla

Har länge sagt att världen hade varit en bättre plats om folk kramades mer. Naivt kan tyckas men tydligen finns det saker som backar upp de tankarna. Det faktum att ett spädbarn som inte får mänsklig beröring riskerar att dö har fått mig att tänka tanken att även om vi när vi växer upp inte dör utan beröring så är beröring något som är bra mycket viktigare än många av oss tror...

Klicka här och läs :)

Vägen tillbaka

För ungefär två månader sen fick jag diagnosen att mina binjurar mer eller mindre kollapsat. Imorgon blir förmodligen första gången sen det som jag får kliva in på ett gym igen med avsikt att faktiskt träna. Det blir inget mördarpass utan ett enklare pass med ganska låga vikter för att mest känna på hur kroppen väljer att svara. 

Jämfört med tiden för diagnosen så känner jag mig bättre men inte helt återställd så imorgon blir spännande på många sätt. Jag hoppas så klart att det kommer gå kanon och att det blir det första steget i rätt riktning mot att kunna börja träna ett par gånger i veckan som jag gjort tidigare, men en steg i taget. Lärdomen av detta är ganska självklar egentligen; för att kunna träna intensivt och fortsatt må bra är återhämtning och ordentligt med bra kost ett måste. Håll tummarna, imorgon tar jag förhoppningsvis första steget åt "rätt håll".

Karma

Efter att ha startat dagen med att åka tur och retur till Östersund med vänner som skulle med flyget och besöka Systembolaget innan jag ens ätit frukost så blev det brädåkning på schemat. När jag halvvägs ner under första åket noterar min hemnyckel på god väg ut ur innerfickan stannar jag upp och stoppar tillbaka nyckeln på sin plats och upptäcker att bilnyckeln till mina vänners bil är borta... Härlig start men med två åkpolare och endast ett åk där nyckeln kan ha tappats finns ändå ett hopp om att återfinna nyckeln. På väg upp i liften slår det mig, och jag känner i alla fickor igen och inser att min plånbok och min mobiltelefon OCKSÅ saknas i fickan! Men satan då! Tankar på körkort, kreditkort, kostnad för nya bilnycklar och alla Candycrush-nivåer som går till spillo med den borttappade mobilen rusar genom huvudet. Inte direkt ett bra upplägg för en god jul....

Tillsammans med min kompisar tar vi så samma väg ner som första åket men utan att hitta något av det som tappats. Med en krypande uppgivenhet öppnar jag dörren till lifthuset i botten av backen i hopp om att kanske något av det som tappats hittats av någon vänlig själ. "Hej, ni har inte fått in..", jag stannar i meningen när mina ögon landar på bordet. I en fin liten hög ser jag det samtidigt som jag fortsätter meningen "...en plånbok, mobil och ett par bilnycklar?" Någon har hittat alla sakerna och lämnat in dem!

Även om jag inte är guds bästa barn vill jag ändå tro att jag är en god människa som vill folk i min omgivning bara väl. Kalla mig flummig om du vill men jag tror att goda saker går i cirklar, och detta lika så. Sen ska jag inte påstå att allt i mitt liv är guld och gröna skogar men tror ändå att om jag fortsätter vara omtänksam mot andra så kommer det komma tillbaka till mig på ett eller annat sätt. Det enda som återstår nu är att skrapa trisslotten som köptes imorse på vägen till flygplatsen och med tanke på min tur resten av dagen så borde det nästa garanterat vara en miljonvinst jag har framför mig, eller hur?

Vägskäl

När livet är som rörigast kommer ödet ibland med en liten ljusglimt för att hålla orken uppe.

http://aviajabebe.tumblr.com/post/70478930824

Ett tomrum

Din blick möter min, ett leende. Mina fingrar snuddar vid dina och jag blir varm i hela kroppen. Min arm runt din midja och jag drar dig tätt intill. Din hand i min. Ett andetag landar på min hud och jag ryser till och ler. Du sover och är fridfullt vacker som ingen annan. Mina fingrar leker genom ditt hår medans minuter och timmar passerar obemärkt förbi. Mina läppar kysser din nacke, jag ler igen och somnar med dina hjärtslag som vaggvisa. 

  Jag vaknar ur drömmen med ett tomrum i mina armar. Frågan är enkel; finns du? 

Vila, en ny lärdom

Då har jag äntligen fått en diagnos på varför jag kännt mig konstant småsjuk och energilös en längre tid; binjureutmattning lyder den. Kort sagt har det organ i kroppen som producerar ett hormon under stress, binjuren, fått nog. Behandlingen består av vila och binjureextrakt, som till min stora förvåning, som fiskätande vegetarian, är utvunnet ur nötkreatur... Men men, hälsan går före. 

Hela situationen är en utmaning på många plan. Svårast är det faktum att vara TVUNGEN att ta det lugnt, inte FÅ träna som jag alltid annars gör! Avsaknaden av endorfiner är påtagligt för att säga det minsta. Men som alltid försöker jag se det som något positivt. Nu lär jag mig värdet av att låta kroppen vila och återhämta sig. 

Så ett hett tips från mig är att lyssna på kroppen och tänka till emellanåt. Att göra som jag gjorde förra vintern och åka snowboard från tidig morgon tills det var dags att jobba, sen jobba ett högintensivt jobb fram till midnatt och inte sova mycket mer än max 5-6 timmar per natt kan slå ut ganska illa. Men men, det som inte dödar gör en starkare så jag blickar framåt om än med allt för mycket myror i kroppen. 

Långpromenad med roomiesarna till Tegeforsen. Inte träning men väldigt skönt att röra på sig i någon form.