ÅEC 2013=check!

Tidig morgon timmen före startskottet vid Tännforsen

05:45: väckarklockan ringer, men jag är redan vaken sen länge. Det är dags för årets upplaga av Åre Extreme Challenge vilket även blir min premiär för multisporttävlingar. Den sägs enligt många vara en av de tuffare tävlingarna i sitt slag i Sverige och frågor om jag kanske inte skulle börja med något mildare har dykt upp längs vägen. Men det här är den tävling som jag känt mig peppad på att genomföra och nu sen anmälan i vintras har det aldrig funnits någon återvändo.

Många tankar far genom huvudet när bilen susar fram med startplatsen vid Tännforsen i siktet. Det är svårt att försöka greppa vad det är jag är på väg att ge mig på. Visst har jag testat alla sträckorna men nu ska de köras i direkt anslutning till varandra. Det är omöjligt att föreställa sig hur det kan komma att kännas under dagen och jag trycker undan tanken och försöker fokusera på nuet. Efter en sista energiladdning i form av en bulle sätter jag på mig flytvästen och hjälmen, drar på kapellet på kajaken och paddlar ut till starten. ”En minut till start!” ropar startmannen i båten. Pulsen stiger ett par hack och jag tar ett djupt andetag, nu gäller det! En signal ljuder över vattnet och tävlingen är igång!  

PADDLINGEN

Vid gott mod under andra lyftet  Foto: Jonny Carlsson

Det jag har framför mig är 25km paddling i allt från plattvatten till fors med lyft där min kajak måste bäras upp till nästan 300meter. Paddlingen är min sämsta gren och målsättningen är att inte gå runt i forspartierna och paddla på så gott det går. Målsättningen spricker då jag går runt i en vals i första forsen. Som tur är är jag nära land och tappar inte allt för mycket tid trots att jag måste tömma kajaken på vatten. Efter missen flyter det på bra och jag känner mig pigg vid lyften; det är rent av skönt att få springa lite med kajaken som ombyte till paddlandet. Sista sträckan över Åresjön blir tung då vinden tilltagit och blåser allt annat än med mig, tvärt om rakt emot mig men till slut når jag stranden och slutet av kajaksträckan.

LÖPNINGEN

I bytet inför löpningen ser jag att mitt ”drömmål” på 8 timmar inte ser bra ut då jag spenderat nästan 20 minuter mer på paddlingen än vad som behövts enligt min planering. Men men, det är bara att skaka av sig och trycka i sig lite energi i form av en tunnbrödrulle med sylt och banan. Borde jag inte vara hungrigare? tänker jag när det nästan tar emot att äta. Men jag är inte hungrig så halva mackan blir kvar när jag tar sikte på Åreskutans topp. 

  Efter bara några minuter befinner jag mig i det som på vintern är en av alla de skidbackar som finns runt om på fjället. Lutningen är brant, riktigt brant och det tar en stund innan benen och flåset ställt om. Efter första klättringarna viker banan av mot det som kallas för Lillskutan. Jag ser nu att killen från forskursen jag gått tidigare under sommaren är framför mig och frågar hur det går. När svaret kommer att han är trött och nog måste slå av lite på tempot då benen börjar kännas trötta tänker jag att det kommer bli tungt för min forskurskamrat, vi är inte ens halvvägs uppför fjället… Mina ben känns dock pigga så jag knatar på och lämnar min kamrat bakom mig. Hela stigningen går jag om, och blir omgådd av andra tävlande och jag märker snabbt att det kopplar bort tanken från den fysiska ansträngningen att heja på de som jag går om och lika så ge uppmanade ord till de som passerar mig. Mentalt fokuserar jag bara på utförslöpning som väntar från toppen ner till Huså Herrgård. Kanske är det något ”fel” på mig men jag ser verkligen fram emot att som ett barn få springa ner för fjället, bitvis studsandes från stenblock till stenblock.

  Toppen av den radiomast som står på skutans topp dyker till sist upp bakom ett krön och jag börjar fälla ihop stavarna samtidigt som en ny laddning energi letar sig in i så psyke som i kroppen och jag börjar springa. Jag har nu kommit ikapp en kompis som sysslat med multisport ett bra tag och som dessutom genomfört en ”Ironman”-tävling. Tävlingsmänniskan i mig vaknar och jag växlar upp ytterligare ett hack och märker hur jag ökar avståndet mer och mer tills min kompis är utom synhåll bakom mig. Benen bär trots vänsterfoten som stukades i våras. Efter lite regn, lite krossade chips och en energigel, är jag framme vid växlingen till cykel i Huså. Jag noterar på klockan att det måste ha gått undan utför fjället för plötsligt är jag nu inte längre 20 minuter på fel sida om mitt drömmål, nu är det bara 10 minuter. Jag har avklarat de 15 km över berget, med sina 1000 meter i höjdskillnad, snabbare än då jag bara testade att springa sträckan! Har jag tagit i för mycket? Kommer benen orka med cyklingen nu? Jag var ju helt slut när jag ”bara” sprang sträckan…. Tankarna far genom huvudet men än en gång lyckas jag trycka undan dem och trampar iväg på den 3 mil långa cykelsträckan genom kärr, myr, grusväg och en downhillbana som nu ligger framför mig. Tanken som nu istället infinner sig, och peppar mig. är den på hur det kändes när jag satt i kajaken vid starten; där jag är nu har jag ju paddling och löpningen avklarad!

CYKLINGEN

Foto: Jonny Carlsson

Precis som på löpsträckan drar jag under cyklingen nytta av min sociala ådra och pratar med de som vill ute på banan där tillfälle ges och det funkar även här. Trots flera passager där jag måste springa med cykeln känns kroppen, trots de dryga 6 timmars tävlande som nu passerat, förvånansvärt pigg men jag tittar oroligt på klockan oftare och oftare med mitt drömmål i tankarna. Det känns som jag kommer falla på målsnöret. Efter en av de längre och tyngre stigningarna ovanför Björnens skidområde börja jag så känna att målgången trots allt inte är allt för långt bort nu. Ett par colanappar till och en energigel trycks ner och jag laddar på så gott det går inför det som är avslutningen; en brutal uppförsbacke följt av en downhillbana innan sista raksträckan och det efterlängtade målet. Det var just här kedjan gick av när jag testade sträckan… Försiktigt växlar jag ner inför klättringen och tittar ner på kedjan. Jo då, den är hel. Tiden då?? Det kan kanske gå trots allt!

  Backen är så brant så att jag väljer att leda cykeln vissa delar tills jag når slutet och ingången till downhillleden. Nu får det bära eller brista tänker jag och trampar neråt. Det förvånar mig hur bra kurvtagningen går, de små hoppen på vägen ner lyckas jag ta perfekt trots en vid det här laget minst sagt trött kropp. Det smattrar för fullt när jag släpper på över det sista stenpartiet och så är jag nere. Det känns som det gick fort, men gick det fort nog!? Jag vrider upp klockan; den visar bara 07:38!! Adrenalinet kickar nu in och jag växlar upp så tungt det går och trampar som om jag kunde gjort ett varv till! I sista backen innan målgången spurtar jag till och med innan jag vrålar rakt ut när jag går över mållinjen.

Slutspurten innan målgången Foto: Jonny Carlsson

GAME, SET, MATCH

Liggande intervju i målfållan Foto: Lollo Lundmark

Nu är jag där; jag har gjort det, jag har ta mig fan gjort det! Det som för ungefär 3 år sedan var en tanke är nu verklighet. Drömmålet att klara av det på 8 timmar; jo då, 07:41:43 blir min sluttid och jag är osvenskt skitnöjd över min prestation! Cykelsträckan, som jag räknat med att avverka på cirka 3 timmar, har tagit en halvtimme mindre än planerat!

Nu då? Frågan om jag kommer göra det igen besvarade jag med att ”nu har jag gjort det” strax efter målgång. Redan dagen efter kommer tankar på att jag kom i mål före killar som är helsponsrade och att med lite träning och en kajak som inte liknar en pråm kanske det skulle vara kul att göra det igen trots allt…. Den som lever får se helt enkelt.

MÅLSÄTTNINGARNA

Jag satte upp 4 målsättningar innan loppet med vetskapen om att vissa skulle bli avsevärt svårare att uppnå än andra.

    1)   Ta mig i mål = Check

    2)   Ta mig i mål på 8 timmar (helst strax under om allt klaffar) = osvensk jävla jättecheck på den! Sjuuuuuuukt nöjd!

    3)   Ta mig till banketten på kvällen = Check

    4)   Ta mig i mål före två kompisar som deltar och som är rutinerade mutlisportare = hal check men då det visar sig att han som sagt genomfört en ”Ironman” känns det nästan som en helcheck trots allt

Man kan helt enkelt sammanfatta det hela med att jag är jävligt nöjd och stolt över det jag gjort. Kroppen orkar så mycket mer än vid människor ofta tror. Testa om törs, du kommer bli förvånad

Colanappar är fortfarande Colanappar även om de samlat på sig lite grus och lera på vägen... #lyckligkille

TACK!

Sist, men ABSOLUT inte minst, vill jag tacka en del människor utan inbördes ordning som gjort detta möjligt på ett eller annat sätt. Ni är ALLA ovärderliga och fantastiska människor! TACK från botten av mitt hjärta!

Malin och Klättermusen för delsponsringen av jackan 

Tomas på GIANT för delsponsringen med cykeln och cykelutrustningen. 

Anna och Ola för lånet av bil, hjälp med kajak när det sket sig på annat håll.

Peter för sällskapet på XC-passen och rekandet av paddlingslyften.

Lollo för all information och svar på frågor gällande tävlingen.

Stefan för hjälpen med paddlingen.

Oskar, Joel och Jonny (aka "Världens bästa växlingsteam"!) för växlingshjälp, cykelställsutlåning, hämtning i Huså, fotografering under loppet, skjuts till starten med mera!

Marina för hjälp med svar och råd gällande kost inför, och under, loppet

Kajsa C för lånet av ”Silverpilen” för alla paddelspass i Järpen, skjuts till Huså och en massa annan bra hjälp längs vägen!

Kajsa S för colanapparna som håll mig igång på cykelsträckan och för att du finns i största allmänhet; det ger energi på så många plan!

Och självklart alla ni på Åre Skidsport, Lena på ICA, Malou och gänget, Hannes och alla andra som hejat på mig! Skulle jag ha glömt någon så tack till er också såklart!  

Foto: Jonny Carlsson

TACK!