Tidig morgon timmen före startskottet vid Tännforsen |
05:45: väckarklockan ringer, men jag är redan vaken sen
länge. Det är dags för årets upplaga av Åre Extreme Challenge vilket även blir
min premiär för multisporttävlingar. Den sägs enligt många vara en av de
tuffare tävlingarna i sitt slag i Sverige och frågor om jag kanske inte skulle
börja med något mildare har dykt upp längs vägen. Men det här är den tävling
som jag känt mig peppad på att genomföra och nu sen anmälan i vintras har det
aldrig funnits någon återvändo.
Många tankar far genom huvudet när bilen susar fram med
startplatsen vid Tännforsen i siktet. Det är svårt att försöka greppa vad det
är jag är på väg att ge mig på. Visst har jag testat alla sträckorna men nu ska
de köras i direkt anslutning till varandra. Det är omöjligt att föreställa sig
hur det kan komma att kännas under dagen och jag trycker undan tanken och
försöker fokusera på nuet. Efter en sista energiladdning i form av en bulle
sätter jag på mig flytvästen och hjälmen, drar på kapellet på kajaken och
paddlar ut till starten. ”En minut till start!” ropar startmannen i båten.
Pulsen stiger ett par hack och jag tar ett djupt andetag, nu gäller det! En
signal ljuder över vattnet och tävlingen är igång!
PADDLINGEN
Vid gott mod under andra lyftet Foto: Jonny Carlsson |
Det jag har framför mig är 25km paddling i allt från
plattvatten till fors med lyft där min kajak måste bäras upp till nästan
300meter. Paddlingen är min sämsta gren och målsättningen är att inte gå runt i
forspartierna och paddla på så gott det går. Målsättningen spricker då jag går
runt i en vals i första forsen. Som tur är är jag nära land och tappar inte
allt för mycket tid trots att jag måste tömma kajaken på vatten. Efter missen
flyter det på bra och jag känner mig pigg vid lyften; det är rent av skönt att få springa
lite med kajaken som ombyte till paddlandet. Sista sträckan över Åresjön blir
tung då vinden tilltagit och blåser allt annat än med mig, tvärt om rakt emot
mig men till slut når jag stranden och slutet av kajaksträckan.
LÖPNINGEN
I bytet inför löpningen ser jag att mitt ”drömmål” på 8
timmar inte ser bra ut då jag spenderat nästan 20 minuter mer på paddlingen än
vad som behövts enligt min planering. Men men, det är bara att skaka av sig och
trycka i sig lite energi i form av en tunnbrödrulle med sylt och banan. Borde jag inte vara hungrigare? tänker
jag när det nästan tar emot att äta. Men jag är inte hungrig så halva mackan blir
kvar när jag tar sikte på Åreskutans topp.
Efter bara några minuter befinner
jag mig i det som på vintern är en av alla de skidbackar som finns runt om på
fjället. Lutningen är brant, riktigt brant och det tar en stund innan benen och
flåset ställt om. Efter första klättringarna viker banan av mot det som kallas
för Lillskutan. Jag ser nu att killen från forskursen jag gått tidigare under sommaren är framför mig och frågar
hur det går. När svaret kommer att han är trött och nog måste slå av lite på
tempot då benen börjar kännas trötta tänker jag att det kommer bli tungt för
min forskurskamrat, vi är inte ens halvvägs uppför fjället… Mina ben känns dock
pigga så jag knatar på och lämnar min kamrat bakom mig. Hela stigningen går
jag om, och blir omgådd av andra tävlande och jag märker snabbt att det
kopplar bort tanken från den fysiska ansträngningen att heja på de som jag går
om och lika så ge uppmanade ord till de som passerar mig. Mentalt fokuserar jag
bara på utförslöpning som väntar från toppen ner till Huså Herrgård. Kanske är
det något ”fel” på mig men jag ser verkligen fram emot att som ett barn få
springa ner för fjället, bitvis studsandes från stenblock till stenblock.
Toppen av den radiomast som står på skutans topp dyker till sist upp
bakom ett krön och jag börjar fälla ihop stavarna samtidigt som en ny laddning
energi letar sig in i så psyke som i kroppen och jag börjar springa. Jag har nu
kommit ikapp en kompis som sysslat med multisport ett bra tag och som dessutom
genomfört en ”Ironman”-tävling. Tävlingsmänniskan i mig vaknar och jag växlar
upp ytterligare ett hack och märker hur jag ökar avståndet mer och mer tills
min kompis är utom synhåll bakom mig. Benen bär trots vänsterfoten som stukades
i våras. Efter lite regn, lite krossade chips och en energigel, är jag framme
vid växlingen till cykel i Huså. Jag noterar på klockan att det måste ha gått
undan utför fjället för plötsligt är jag nu inte längre 20 minuter på fel sida
om mitt drömmål, nu är det bara 10 minuter. Jag har avklarat de 15 km över
berget, med sina 1000 meter i höjdskillnad, snabbare än då jag bara testade att
springa sträckan! Har jag tagit i för
mycket? Kommer benen orka med cyklingen nu? Jag var ju helt slut när jag ”bara”
sprang sträckan…. Tankarna far genom huvudet men än en gång lyckas jag
trycka undan dem och trampar iväg på den 3 mil långa cykelsträckan genom kärr,
myr, grusväg och en downhillbana som nu ligger framför mig. Tanken som nu
istället infinner sig, och peppar mig. är den på hur det kändes när jag satt i
kajaken vid starten; där jag är nu har jag ju paddling och löpningen avklarad!
CYKLINGEN
Foto: Jonny Carlsson |
Precis som på löpsträckan drar jag under cyklingen nytta av
min sociala ådra och pratar med de som vill ute på banan där tillfälle ges och
det funkar även här. Trots flera passager där jag måste springa med cykeln
känns kroppen, trots de dryga 6 timmars tävlande som nu passerat, förvånansvärt
pigg men jag tittar oroligt på klockan oftare och oftare med mitt drömmål i
tankarna. Det känns som jag kommer falla på målsnöret. Efter en av de längre
och tyngre stigningarna ovanför Björnens skidområde börja jag så känna att
målgången trots allt inte är allt för långt bort nu. Ett par colanappar till och en
energigel trycks ner och jag laddar på så gott det går inför det som är
avslutningen; en brutal uppförsbacke följt av en downhillbana innan sista
raksträckan och det efterlängtade målet. Det var just här kedjan gick av när
jag testade sträckan… Försiktigt växlar jag ner inför klättringen och tittar
ner på kedjan. Jo då, den är hel. Tiden då?? Det kan kanske gå trots allt!
Backen är så brant så att jag väljer att leda cykeln vissa
delar tills jag når slutet och ingången till downhillleden. Nu får det bära eller brista tänker jag
och trampar neråt. Det förvånar mig hur bra kurvtagningen går, de små hoppen på
vägen ner lyckas jag ta perfekt trots en vid det här laget minst sagt trött
kropp. Det smattrar för fullt när jag släpper på över det sista stenpartiet och
så är jag nere. Det känns som det gick
fort, men gick det fort nog!? Jag vrider upp klockan; den visar bara
07:38!! Adrenalinet kickar nu in och jag växlar upp så tungt det går och
trampar som om jag kunde gjort ett varv till! I sista backen innan målgången
spurtar jag till och med innan jag vrålar rakt ut när jag går över mållinjen.
Slutspurten innan målgången Foto: Jonny Carlsson |
GAME, SET, MATCH
Liggande intervju i målfållan Foto: Lollo Lundmark |
Nu är jag där; jag har gjort det, jag har ta mig fan gjort det! Det som för
ungefär 3 år sedan var en tanke är nu verklighet. Drömmålet att klara av det på 8 timmar; jo då,
07:41:43 blir min sluttid och jag är osvenskt skitnöjd över min prestation!
Cykelsträckan, som jag räknat med att avverka på cirka 3 timmar, har tagit en
halvtimme mindre än planerat!
Nu då? Frågan om jag kommer göra det igen besvarade jag med
att ”nu har jag gjort det” strax efter målgång. Redan dagen efter kommer tankar
på att jag kom i mål före killar som är helsponsrade och att med lite träning
och en kajak som inte liknar en pråm kanske det skulle vara kul att göra det
igen trots allt…. Den som lever får se helt enkelt.
MÅLSÄTTNINGARNA
Jag satte upp 4 målsättningar innan loppet med vetskapen om
att vissa skulle bli avsevärt svårare att uppnå än andra.
1)
Ta mig i mål = Check
2)
Ta mig i mål på 8 timmar (helst strax under om allt klaffar) = osvensk jävla jättecheck på den! Sjuuuuuuukt nöjd!
3)
Ta mig till banketten på kvällen = Check
4)
Ta mig i mål före två kompisar som deltar och
som är rutinerade mutlisportare = hal check men då det visar sig att han som
sagt genomfört en ”Ironman” känns det nästan som en helcheck trots allt
Man kan helt enkelt sammanfatta det hela med att jag är
jävligt nöjd och stolt över det jag gjort. Kroppen orkar så mycket mer än vid
människor ofta tror. Testa om törs, du kommer bli förvånad
Colanappar är fortfarande Colanappar även om de samlat på sig lite grus och lera på vägen... #lyckligkille |
TACK!
Sist, men ABSOLUT inte minst, vill jag tacka en del
människor utan inbördes ordning som gjort detta möjligt på ett eller annat
sätt. Ni är ALLA ovärderliga och fantastiska människor! TACK från botten av
mitt hjärta!
Anna och Ola för lånet av bil, hjälp med kajak när det sket
sig på annat håll.
Peter för sällskapet på XC-passen och rekandet av
paddlingslyften.
Lollo för all information och svar på frågor gällande
tävlingen.
Stefan för hjälpen med paddlingen.
Oskar, Joel och Jonny (aka "Världens bästa växlingsteam"!) för
växlingshjälp, cykelställsutlåning, hämtning i Huså, fotografering under
loppet, skjuts till starten med mera!
Marina för hjälp med svar och råd gällande kost inför, och
under, loppet
Kajsa C för lånet av ”Silverpilen” för alla paddelspass i
Järpen, skjuts till Huså och en massa annan bra hjälp längs vägen!
Kajsa S för colanapparna som håll mig igång på cykelsträckan
och för att du finns i största allmänhet; det ger energi på så många plan!
Och självklart alla ni på Åre Skidsport, Lena på ICA, Malou
och gänget, Hannes och alla andra som hejat på mig! Skulle jag ha glömt någon
så tack till er också såklart!
Foto: Jonny Carlsson |
TACK!
2 kommentarer:
Grymt bra jobbat!
Fasen va coolt!!!
Du är grym, Oskar!
Kram Tessan.
Skicka en kommentar