All by myself

När jag ger svar på frågan "vem åker du med?" får en hel del att höja på ögonbrynen. Kan absolut erkänna att de första gångerna jag reste själv var jag lite fundersam över hur det skulle bli. Men efter ett par vändor där resan i sig inte står och faller på om någon följer med eller inte så är jag nu lugn som en filbunke inför att resa själv och låter istället fjärilarna i magen leka inför tanken på vilka äventyr som väntar, inte om jag kommer uppleva det som "ensamt". 

Med det sagt så är det inte så att jag ogillat att resa med folk, tvärt om! De resor som jag HAR delat med vänner hemifrån har varit minst lika roliga; det ena är olikt, men inte bättre, än det andra. Ta bara surfresan till Spanien som jag precis avslutat. Jag menar bara vem vid sina sinnes fulla bruk kan klaga på att få umgås en hel vecka med t.ex sköna äkta spanska surfare och öva sin klart dammiga spanska, hänga och höra historien om tjejen från Estland som åkte till Lodon för att följa sin dröm att bli polis, den nyskilde italienske piloten som en natt har en mardröm och skriker rakt ut så vi alla vaknar (blev en långdragen snackis följande dagar med många skratt som följd) eller de två danska tjejerna med massa energi och skön humor som gjorde även denna resa till en klart lyckad sådan! Den samlingen av människor och upplevelser får du inte på ett dubbelrum på Hilton, den saken är säker!