Säg vad du tänker

Så där sitter jag på plats 41 i vagn 5 på väg mot Stockholm och tanken föds i mitt huvud. Först ignorerar jag den men lika fort kommer den tillbaka. "Vad har jag att förlora på det?" tänker jag och känner att jag nog redan då har bestämt mig för att göra det, måste bara bygga upp lite mod först. "Efter nästa stopp, då gör jag det!"

Tåget lämnar Linköpings station och jag känner hur jag reser mig upp, nästan som att det bara händer av sig självt. "Sista chansen att avbryta" tänker jag när det bara metern kvar. Men jag avbryter inte utan stannar upp och sätter mig på huk vid plats 27. Hjärtat slår hårt i bröstet, lite lätt adrenalinrus. Jag får ur mig nått i stil med: "Med risk för att framstå som något av en galning, istället för den rätt trevliga killen jag egentligen är, måste jag bara säga att det inte är varje dag man sitter på ett SJ-tåg där det kliver in en tjej som är så pass vacker så man tänker Wow! Jag tänkte jag skulle säga det då jag tänkte det och det kanske skulle göra dig glad." Hon satte händerna på kinderna och började le, le som en sol innan hon lite tagen sa: "Tack!" Det både syntes och hördes att hon menade det.

Då jag var på väg till Bistrovagnen frågade jag om jag fick nöjet att bjuda henne på en kopp kaffe eller så, men då hon redan hade kaffe tackade hon för erbjudandet. Jag önskade henne en trevlig dag, log och fick ett leende tillbaka, och begav mig till Bistron.

Jag vill tro att jag i någon form gjorde hennes dag till något speciell genom att bara göra något så enkelt som att skrapa ihop lite mod och sätta ord på mina tankar. Det är lätt att man glömmer kraften av ett ärligt, talat vänligt ord i bruset av Sms- och Facebook-samhället vi lever i så varför inte göra som jag? Prova! Känslan av att spontant ge en annan människa, t.o.m en främling, ett lyckligt ögonblick kan vara lycka i sig.

Just det ja, kom på sen att hon såg väldigt bekant ut... Sen slog det mig; det var ju huvudrollsinnehaverskan i den gamla såpan "Nya Tider" jag just gett komplimangen...