Föräldrar i lösvikt

Sitter vid mitt köksbord och njuter av min frukost. Men idag är inte vilken dag som helst, idag är första dagen på en tio dagar lång motorcykelsemester tillsammans med min pappa. Det ska bli väldigt spännande; vill skriva kul men det återstår att se. Det är inte att sticka under stolen med att jag och min pappa inte har nån kanonkontakt direkt, men för den sakens skull är vi inte ovänner. Vi har bara inte sån "bästa polare"-kontakten som en del av mina vänner har med sina pappor.

Han har nyss fyllt 70 farsgubben och nånstans är det väl lite av ett "sista försök" att få en bild av min pappa, vilket kan låta hemskt men lite så känns det. Faktum är att vi inte väljer våra föräldrar, dem lever inte alltid upp till våra förväntningar och jag kan nog lugnt säga att min föräldrar fått höra att dem inte gör det både en och två gånger under min uppväxt. Men faktum är att vi har dem föräldrar vi har och kan inte göra något annat än det bästa av det. Min pappa är ju inte som körsbärslikören i alladinasken, men samtidigt är han ingen aftereight heller om ni förstår liknelsen... Han är den man han är, en man med halvtaskig kontakt med sina känslor, en man som nog mest bara vill väl men allt för ofta "försöker" han nog för mycket istället för att bara "vara". Men framförallt är han faktiskt min Pappa, den enda pappan jag någonsin kommer ha...

Så jag ska göra vad jag kan för att få ut maximalt av dessa dagarna iväg på semester. Det blir nog någon blandning av familjehistorik, mammas sjukdom, nya familjen, barndom med mera... Lite som en "Gott & Blandat"-påse där man kanske inte gillar allt men gör bäst i att njuta av dem bitar man faktiskt gillar. Livet tilldelar oss våra föräldrar, det är inte som godis i lösvikt där vi kan plocka ut precis det vi själva tycker bäst om, och vi gör nog bäst i att göra det mesta av det innan det är för sent... Det är min tanke och mitt mål när jag rullar iväg idag på min motorcykel för att möta upp den enda pappa jag någonsin kommer ha.