Ctrl-Alt-Delete

Kommandot för att starta om en PC....

Idag kom jag hem från två veckor på Gotland och en vecka i Stockholm. Veckan i Stockholm har bjudit på två nyfödda syskonbarn, min första tur i en kajak, ett kärt återseende av en gammal vän, premiärbesöket på stekarestället jag aldrig trodde jag skulle sätta min fot; Sturecompagniet iförd shorts ett "slit & släng"-linne och mina skitiga illaluktande gympaskor (!!!), en kryssning med Birka, en heldag på Grönan, ett inköp av en motorcykel och sist men inte minst ett avslutande dygn på bästa kompisens landställe med Wakeboardåkning och mysmiddag.

Veckan i Stockholm har också haft mig i tankar om mångt och mycket. Bland annat det faktum att jag ifrågasatt mig själv när det kommer till bloggandet... Jag kommer på mig själv att känna att min blogg näst intill liknar en förlängning av min Facebook-sida; något jag inte menat från början. Visst kan jag väl blogga om skitsaker om dem är lite twistade och roliga men inte en massa strunt som jag faktiskt bloggat om ibland nu på senaste tiden. Så min tanke är att nu försöka få mer kvalité, till skillnad från kvantité som jag känner att det varit på sistone, på inläggen framöver. Jag vill skriva för att jag känner att jag behöver få ut något, eller verkligen dela med mig av något. Så här är första inlägget som är mer "Jag", ärligare och kanske lite mer avklätt. Men va fan, dem som läser min blogg är trots allt folk som jag känner och jag tror människan mår bra av att uttrycka sig från lite djupare plan oavsett vilken reaktion eller uppmärksamhet det sen får. Håll till godo!

Det var när jag satt bak i en båt på väg från en lunch i Norrtälje som det verkligen slog mig. Där sitter jag bredvid min bästa kompis tjej som i famnen har sin plutt till systerdotter. Jag lutar mig mot dem för att hindra solen att träffa plutten i ögonen, hon håller på att somna. Jag tar ett djupt andetag och tanken och känslan träffar mig: Så här vill jag ha det nån dag. Kanske finns det nått som börjat hända i mig, kanske är det på tiden att vi föder ordet "pappa-klocka" vad vet jag... Missförstå mig inte nu, det är inte som att jag vill ha barn NU men något i mig säger väl att jag börjar bli "redo".

För en tid sen fick jag lära mig att om ett spädbarn lämnas helt utan beröring under en period av sex ca 6 månader så dör det. Det går inte att förklara varför men så är det tydligen. Människan behöver helt enkelt beröring för att överleva, och frågar ni mig så försvinner inte det bara för att vi växer upp. Visst, vi dör inte om vi inte får det men jag är fast besluten om att det är en avgörande skillnad i mängden närhet och beröring en människa får genom hela livet i hur den mår, beter sig, reagerar osv. Jag vet att "Barnet" i mig lever i högsta grad, men känner nu också som att "Spädbarnet" i mig lever också; jag känner saknaden av beröring i den form som inte upphör följande morgon...

Där har ni det. Nu är min blogg "Ctrl-Alt-Delete":ad och startas nu om. Vart det banar väg får framtiden utvisa.