En mörk solig dag

Med strålande sol och med brädan under fötterna tog mig liften så upp på fjället ännu en gång. Men den här dagen, trots det kanonfina vädret, så var det med en obehagskänsla i magen. Jag var på väg mot "Västskutan", samma Västskuta som jag och Kajsa åkte nedför i ett av säsongens bättre åk för nån månad sen. Men också samma Västskuta där det igår gick en lavin som kostade en människa livet... Jag känner att jag är tvungen att åka dit och se det för att försöka greppa det som hänt och som märkbart har skakat om mig rejält.

Väl framme sätter jag mig ner och tittar på snömassorna som rasat och vet att under dem begravdes en människa levande kan jag inte låta bli att tänka: "Det kunde varit jag..." Tanken är lika skrämmande som uppfostrande. Det var en kille, lika gammal som jag, som förmodligen var ute och hade en kanondag som han nu skulle förgylla med en finfint lössnöåk ner för Västskutans ena sluttning. Det han inte kunde veta, eller undvika, var dem två åkare som ca 200 meter längre upp av misstag utlöser en lavin som kom att kosta 32-åringen hans liv. Han var trots allt "bara" ute för att ha lite kul i backen, visst "fel backe" men ändå. När man själv har över 100 dagar i backen den här vintern ,och har klarat mig helt oskadd, kan jag inte annat än känna mig lyckligt lottad.

500 meter bred och ca 100 meter lång sägs vara måtten på lavinen. Då killen var utan lavinsändare var det så gott som kört i samma stund som lavin fick tag i honom. Jag blickar bort mot lavinområdet, sänker sedan huvudet och låter en tyst minut passera.

När jag börjar glida ner för backen och bort från olycksområdet värmer solen och himmelen är blå. I vanliga fall hade jag haft ett leende på läpparna men med tårar innanför skidglasögonen är det enda jag kan tänka på är det jag just sett och det som hänt...

Jag har ingen aning om vem han var, hans namn eller familj men mina tankar går ut till alla som på något sätt berörs av det som hänt.